Hej!

Jag heter Jan Strömberg och jobbar som idrottslärare.

Ända sedan den augustidag 1968 då jag placerade mina 44:or (drygt!) på östgötaslätten har jag blivit Linköping trogen. Här har jag hunnit med att bilda familj och fått 2 barn, som nu är vuxna och "utflugna" sedan flera år tillbaka.

Uppvuxen på Sveriges framsida (Västkusten), hade jag väl mina betänkligheter i början;
hur skulle det bli att bo mitt i landet och långt från kusten (nå ja, det är ju bara 10 mil)?

Jo, det har faktiskt gått alldeles utmärkt. Du stannar inte 40 år på samma ställe om du inte trivs. Så nog känner jag mig som en riktig "öschötte" efter alla dessa år. Men visst längtar jag efter sommarstugan på Västkusten med sol och salta bad under den mörka delen av året. Och håll med om att det är härligt att ha något riktigt gott att längta efter varje år!

Våren 2001 fick jag en förfrågan från Östergötlands Idrottsförbund om jag ville leda den grupp av talanger som skulle starta sin verksamhet under hösten. Det var frestande att tacka "ja" direkt, men då kanske jag inte hade betraktats som tillräckligt seriös.
Så jag bad om betänketid.

Jag förstod dock direkt att det här var ett riktigt drömjobb.

Tänk att få jobba med ett antal ungdomar som är högmotiverade, talangfulla och ambitiösa! Vilken idrottsledare skulle inte vilja ha det jobbet?
Och dessutom att få handplocka dessa ungdomar och skapa ett eget "dream team".

Genom mitt arbete med Specialidrotten på gymnasiet hade jag redan ett stort antal tänkbara kandidater samt genom detta arbete en mycket bra insyn i ungdomsidrotten i Linköping.
Så efter ett par veckors diskussioner meddelade jag att jag var intresserad och jobbet blev mitt. Planeringen och intervjuerna satte igång direkt och några veckor senare, närmare bestämt den 30 maj var truppen uttagen och vi hade den första träffen på Scandic Hotel i Ryd.

Och resten är som man brukar säga, historia...

Det gavs många tillfällen under den kanonfina sommaren 2001 att fundera på programinnehållet. Tidigt hade jag klart för mig att jag inte kommer att kunna göra mina talanger till bättre simmare, fotbollsspelare eller friidrottare utan jag ville jobba med talangernas personliga utveckling, att få talangerna att växa som människor.
Och för att göra det så måste du vara beredd att lämna den komfortzon som du dagligen vistas i och prova på andra saker än vad du normalt sett gör.
Huruvida jag kommer att lyckas med det får framtiden utvisa.

Ett amerikanskt företag som jag hörde talas om hade tre ledord för sin verksamhet, nämligen VISION, PASSION och ACTION. Jag insåg omedelbart att dessa tre begrepp i allra högsta grad även gällde på individnivå.

Med en VISION, en dröm, ett mål, får du den energi och kraft du behöver för att ge dig ut och träna när det blåser motvind och regnar småspik och hålla fokus på ett mål som kanske ligger 5-6 år bort. Utan dessa "magnetiska" framtidsbilder kommer du knappast att nå ditt mål!

Med PASSION avses inte det man kanske tänker på först, nämligen kärlek, utan snarare den hängivenhet som är en absolut avgörande ingrediens hos alla toppidrotts- män. Utan en total hängivenhet till den sport du utövar kommer du inte att nå ända fram, tro mig.

Men det räcker inte med VISION och PASSION!
       
Om det inte följs av handling, ACTION, spelar det ingen roll vilka mål du än har och vilken "kärlek" du än tillägnar din idrott. Du måste också ha en nedskriven detaljerad handlingsplan, en "vägkarta" med tydlig vägbeskrivning med tidsangivelser över när de olika målen ska ha uppnåtts.

Så i fortsättningen får vår Talanggrupps motto bli:

I november 2008 fick vår Talanggrupp (och jag själv!) ett fint erkännande i och med att jag av Topp 100 blev nominerad till Årets idrottsledare i Linköping och det är jag givetvis mycket stolt över. Det är samtidigt ett bevis för att det arbete som bedrivs är uppskattat och framgångsrikt. Nu räckte det inte ända fram, men ändå...

Vår verksamhetsidé